Det är lustigt det där, hur man kan vara så uppbunden på rutiner att man blundar för verkligheten. Man fortsätter gå på vägen, men blickar aldrig ut mot småstigarna. För rutiner blev allt någonstans där månaderna bara flög förbi och jag alltid höll koll på datumet och lyssnade på Iris och Anything så högt det bara gick.

Men det är idioti att gå med ett tunnelseende och medvetet strunta i att förändra situationen. Det är idiotiskt. Och man går miste om så himla mycket bara för att man per automatik sätter ena foten framför den andra och bara går, går, och går utan att reflektera.

…

Så jag stannade.

…

Jag ville inte ta ett enda steg till med de där rutinerna. Och det skär i en när man inser hur verkligheten ser ut efter att ha blundat alldeles för länge. Men man kan inte leva i gamla mönster hur länge som helst. Det fungerar inte så. Det kan vara tryggt för stunden, men man går sönder gånger tusen om man stannar för länge. Man bryter ner sig själv i minsta beståndsdel och man kan inte längre laga sitt trasiga hjärta, för händerna är redan upptagna. De håller så hårt om tryggheten.

Det är den femte november år tvåtusensju och jag har precis vaknat upp i hans säng för andra gången. Vi är femton år, han och jag. Vi morgonkramas och smyger sedan upp för att inte väcka huset. Äter frukost och får skjuts till skolan. Det är måndag och vi kommer tidigt. Innan åtta. Vi fnissar och pussas innan klasskompisarna kommer. Han slänger med sin blonda lugg och jag rättar till mina tighta Cheap Monday-jeans.

 

”Är ni tillsammans nu?”

”Ja”

”Va! När blev ni det?”

”Igår”

 

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på igår. När jag vaknade upp i världens varmaste famn hos pojken med smilgropar och fräknar. Han la den blonda luggen åt sidan och kramade mig så hårt, så hårt. Jag åkte hem och vi skrev att om folk frågar om vi är tillsammans nu, kan vi faktiskt säga att vi är det. ”Vill du det då?” frågar han. ”Ja, det vill jag” svarar jag.

 

De ville veta allt. In i minsta detalj. Vad som hände när vi bestämde att det skulle vara vi. Hur samtalet gick när den fjärde november blev vårt datum. Jag berättar och ler. Att jag sov där natten till söndagen, och att han på morgonen övertygade mig med sina varma kramar och fina kyssar om att kärlek faktiskt finns. Hela måndagen ställdes frågor som fick mjuka svar, för det kändes som min hjärna blivit kola av alla tankar om hur fin han är när han ler.

Och jag kan ju helt enkelt inte fokusera på något annat än dina vackra fräknar och hur mysigt det är när du flätar dina fingrar med mina.

Studenten kommer allt närmre, och nu är det bara drygt sex veckor kvar. På dessa sex veckor ska det hinnas med en hel del. Avslutande prov och uppgifter i diverse kurser för att få det betyg man strävar efter. Projektarbete hit, psykologiprov dit. Men egentligen är det inte rapporten till projektarbetet eller betyget i psykologi eller naturkunskap som byggt upp den ständiga oron under min hud. Det är framtiden.