Jag möter henne i kassakön i ICA. Hon hälsar och ler. Säger att "Jag tyckte väl att det var du! Men jag var inte helt säker först, vi är ju så långt hemifrån." och jag svarar att jag inte längre bor en trapp under henne. Jag har flyttat hem för vi har brutit upp. Så synd, säger hon. Sen lägger hon på det största leendet i världshistorien och säger att "Det är sånt som händer! Nästan hela tiden, faktiskt. Men vänta du bara, snart har du en ny!" Jag skrattar och säger att ja, det är väl så. Jag önskar henne en fortsatt trevlig dag och vi säger hejdå.

Och jag kan inte riktigt släppa det där mötet med henne. Första gången vi sågs skrek hon på mig, för att vår dörrmatta var så hemskt ful. Nu berättar hon om ljuset i tunneln och önskar mig lycka till. Jag anar att fasaden hon håller uppe inte är fullt ärlig, men för mig kvittar det. Det kvittar. Hon ber mig inte dra göra slut-historien och hon står inte och åmar sig över hur jobbigt det är att bli ensam. Hon bara nickar förstående, ler och säger att jag snart hittar någon ny.

Det är det lättaste mötet jag haft med någon sedan vi blev du och jag. Hon bara svalde det, lät det passera och försvinna iväg. Ältade inte. Bara log och nickade.

Och fan så skönt det var.

Många gånger när vi lagar mat förvånas jag över hur gott det faktiskt blir. Förut sträckte sin mina matlagningskunskaper ungefär till att koka nudlar, men idag lagar vi ordentliga måltider som inte bara mättar magen, utan även glädjer smaklökarna. Kycklingen igår var en sådan rätt som man bara ville ha mermermer av. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var roligt med matlagning - men när man får laga sådant man själv tycker om och är sugen på blir det en helt annan grej än att rulla köttbullar och laga linssoppa på hemkunskapen.
Men idag ägnar jag mig inte åt någon avancerad matlagning. Jag bakar istället. Platta kokostoppar med en botten doppad i mörk choklad. De skulle egentligen haft ljus choklad slingrad över sig också, men den råkade jag glömma i mikron. Ett stort chokladmoln vällde ur den. Doften var heller inget att hurra för. Så kokostopparna blir helt enkelt utan choklad på toppen, men lika goda för det. Perfekt till fredagsbesöket!

Jag gick till skolan med de nya skorna på fötterna och Martins fluga kring min skjortkrage. Fint att återse vänner. Fint att vara tillbaka på filosofilektionerna. Jag älskar dem. De sätter ord på allt det där jag tänkt men aldrig sagt, för de skulle ändå aldrig förstå. Kanske är det sådär som han sa en gång, att det oftast är de som funderar mycket över sin existens och som vars hjärnor kliar dem till vansinne som fastnar för filosofi och psykologi.

Det har vart en påsklovsvecka som inte riktigt känts som ett lov. Jag har jobbat, Martin har jobbat och det är först idag vi har absolut ingenting att göra och då vi kan andas ut ordentligt. Klockan ringde vid nio och sedan hände detta:

Trots att gårdagen bjöd på festligheter med härligt häng, Med andra ord och en snabbvisit på krogen landade vi hemma innan klockan ett. Martin har vart hängig ett par dagar, och att dansa och umgås när man är halvsjuk är inte det roligaste - fråga mig, som nästan alltid lyckas pricka in kalasande under förkylningar. Så med en pizza cyklade vi hem och kramades istället. Lika fint!

Det märks att påsklovet det här året är förskjutet, för fy sjutton vad trött jag är! Efter idag känns det som en veckas konstant sömn inte skulle räcka för att få mig pigg igen. Hur som helst gick jag på påsklov efter att ha delat ut en enkät till kanske världens stökigaste klass och klippt och klistrat ihop klassens studentnedräkning. (Inte alls långt kvar nu, iih!)

När jag landade i soffan för några timmar sedan kände jag för första gången på evigheter värk i knäna. Efter att ha tänkt efter en stund kom jag på varför:

När jag slog upp ögonen satt han i soffan och tittade på Vakna med The Voice och åt sin frukost. Balkongdörren stod öppen och hela lägenheten fylldes av morgonsolens värme och ljus. Fåglarna kvittrade och jag kunde inte låta bli att le.

Jag gick till skolan i aprikosjeans och med Mitt Gullbergs Kaj Paradis spelandes på alldeles för hög volym. (Men när lyckan sprider sig i kroppen, vad gör då det?) Vi planerade en klassresa till huvudstaden i maj och fotograferade till vår studentnedräkning. Fint väder + inställd naturkunskap = promenad in till stadsparken.

Jag sitter med almanackan framför mig och försöker lista ut vart de tre senaste månaderna tagit vägen. Överallt i den står det saker som "filosofiprov", "SvC-tal" och "naturinlämning", och jag antar att de tre senaste månaderna försvann mellan alla prov och skolarbeten. Tre månader. Får anstränga mig för att minnas.

Något jag minns och inte missar att läsa är "kolla lägenheten!", "tapetsera" och "IKEA". Under dessa tre blogg- och fotofria månader har jag gått och blivit sambo. Numera bor jag i en härlig etta med världens finaste. Trångt, mysigt och helt fantastiskt. Så mellan alla prov, inlämningar och muntliga tal har jag renoverat, tapetserat, monterat möbler och inrett vårt nya hem. Kanske är det inte så lustigt att saker som bloggen skjutits åt sidan för ett tag.

Men som jag längtat, tänkt och hoppats att jag en vacker dag ska få tillbaka orken och motivationen till att plocka upp kameran och vilja fotografera. Idag har det vart en vacker dag. Jag vaknade tidigt av att solen sken in genom fönstret och fåglarna kvittrade. Kände att det skulle bli en fin dag. Det blev som jag trodde, och nu är jag här.

Min bästa vän heter Martin och råkar även vara min pojkvän sedan tre år tillbaka.

När jag borstar tänderna är jag tvungen att hänga över handfatet för att jag dreglar ut tandkrämsskum hela tiden.



När jag lagar mat vill jag helst att det ska gå fort och enkelt! (Därför äter jag mest flera frukostar och överlåter den ordentliga matlagningen till någon annan.)

Jag är rädd för livet, döden, insekter (spindlar!) och en himla massa annat som jag försöker komma över.



Den värsta känslan är egentligen många: ångest, ensamhet, stress och så vidare.

Den bästa känslan är fjärilarna i magen när man ligger och lyssnar till världens finaste pojkes hjärtljud.

Jag är bäst på att fördriva tid på ingenting och på att bli ledsen på två sekunder för att sedan bli lyckligast i världen igen på samma tid.

Jag är sämst på att vänta på något jag verkligen vill ha, på att hålla ett gott humör när jag är stressad eller orolig.

Jag lyssnar på Hurley & the blue dots just nu. (Titta in och lyssna!)

Jag pratar alldeles för mycket när jag inte ska och alldeles för lite när jag borde lätta på mitt hjärta.

Jag tycker om sena sommarnätter, att kramas, rosetter och fjärilar, lyssna på hjärtats hjärtslag, blommor, att traska runt i second handbutiker och bli överlycklig när jag hittar något riktigt fint, klänningar (gärna i pudernyanser med spets, mmm!), att fotografera och bli nöjd och mycketmycket mer än så.

Kärlek är att vakna bredvid den som får hjärtat att slå lite extra snabbt. Att känna att man hör hemma någonstans, att man trivs och är lycklig.

I somras fotograferade jag inte speciellt mycket, men jag fyllde arton, hade långt lockigt hår och var med fina vänner på Öland ett par dagar. (Och det kändes faktiskt lite som att vara utomlands!)

Sist jag grät tänkte jag på hur himla lyckligt lottad jag är egentligen, trots att man inte alltid tycker det.

När jag vill tänka öppnar jag mitt dokument och skriver av mig.



När jag bakar gör jag det gärna fint, och speciellt i form av hjärtan.



Just nu sitter jag och känner mig fin iklädd klänning för första gången sedan nyår. (Bilden är en länk till min lookbook!)

I dag har jag varit på biblioteket och lånat två böcker, varit på jakt efter ordentliga skisspennor, somnat i sängen och vaknat några timmar senare och trott att klockan var mitt i natten trots att den bara var fem.



I kväll ska jag damma alla mina hyllor, plocka i ordning på småsaker och försöka organisera upp min vardag lite.

I morgon kommer jag nog gå in till stan och leta igenom stadens alla guldgruvor efter något fint. Gärna en ny klänning.



När jag vaknar på morgonen tänker jag oftast på vad dagen kommer att erbjuda. Ska man ta en fika? Eller kanske bara ligga hemma i pyjamas och titta på en fin film?



Om jag var ett djur skulle jag vara en kanin, utan tvekan. En vit eller guldbrun (eller möjligtvis en med hatt) som älskar att kramas. (Klicka på bilden för att komma till The Daily Bunny där jag hittade sötnosen!)

Om man skulle döma utav decembers bilder har jag sedan sist:
→ skrapat frostiga bilrutor dagarna i ända.
→ låtsas att jag var en fransman i paris.

Men egentligen har det hänt så mycket mer än vad som kan ses på dom tre bilderna här ovan, jag har bara inte haft kameran med mig. Jag har (förutom dom tre punkterna ovan) hunnit med att krama mormor som kom på besök över jul, hoppat runt i mormorstickade sockor ungefär hela tiden, ätit toast skagen fleraflera gånger, dansat mig dödstrött med fina vänner och skrattat så jag fått ont i magen. Det var en fin månad det där, vårat vinterdecember.

Det nya året har jag precis börjat smaka på, så vi får se vart det leder. Än så länge förvånar jag mig själv. Tidigare i dag läste jag ut årets första bok (jag läser sällan, väldigt sällan) och i kväll har jag suttit sysselsatt med det här:
Konstigt nog plockade jag fram penna och papper trots att jag långt bak i huvudet vet att teckningsgenerna från pappa fick mina två bröder och inte jag. Knåpade dock ihop ett par läppar och stora ögon när jag märkte att teckna ger mig samma lugn som att lägga pussel.

Och lugn är precis vad jag behöver i dag.

(Ett extra litet tack till alla er som klickar sig in här trots att uppdateringen står på noll, och en extra stor kram till alla er som börjat följa eller redan följer via bloglovin' ♥)

Två färgburkar senare och jag är numera mörkbrun. På paketet stod det ljusbrun, men färgbeskrivningen på paketen kan ju ungefär jämföras med aftonbladet när det gäller sanningshalt. Vilken tur att det blev som det blev tänker jag, för ljusbrun vill jag inte alls vara. Ska det ske förändring ska det ske på riktigt!

(Den senaste veckan har jag förövrigt sovit mig igenom, därav tystnaden här. Ni vet när man har en sån där dag då man sovit tio timmar på natten, men fortfarande är trött hela dagen? En sådan vecka har jag haft nu. Himla jobbigt, eftersom jag nu kommit efter med i princip allt. Så nu ska jag sätta mig och skriva klart en uppgift i religion (deadline i dag!) innan jag sätter igång med en uppgift i dietmatlagning. Puss!)

I dag bär jag en ny kofta i en fin puderrosa färg tillsammans med syprojektet som nu legat klart sen i söndags, men som jag först nu kan använda eftersom jag i går var i mörkerrum och framkallade med läskiga kemikalier. Så nu inviger jag det andra plagget jag sytt för egen hand. Om det känns bra? Ohja! (Håll ut, en helhetsbild kommer på eftermiddagen. Måste springa iväg till skolan nu!)

I dag är dagen av spänning! Klockan ett sker det stora förändringar, och jag är minst sagt nervös.

sticker upp sitt huvud i hallfönstret då han ser att man kommer gående, springer fram till en och ställer sig på bakbenen och sträcker på sig för att få komma upp i famnen och kramas, gnäller och gråter för att man vinkar hejdå och går över gatan eller när han får hundgodis som han som valp vägrade äta, men som han nu kastar omkring sig och leker med.

En ny header. Tänkte att det är roligare med en som ögonen fastnar på, än en som man går förbi utan att reflektera över. Den förra var mest en snabb och provisorisk lösning, och blev därför fin men intetsägande och opersonlig. Hojta gärna till om den ser konstig ut för er. Upptäckte nämligen att den redan på mammas dator har förändrats en del i ljuset och nyansen.

Hoppas den gillas!

I går satt jag och var avundsjuk på alla er där ute som redan fått snö, men bara ett par timmar efter att jag postat inlägget med klänningen började det snöa här också! Vädergudarna måste lyssnat lite extra på mig i går, eller något.

Trots att det är lördag ringde klockan tidigt och vid halv tio var jag i mediasalen för att fixa det sista innan Oskarshamn kom på besök. Vi brukar inte köra skola på lördagar dock, utan i dag gjorde vi oss fina inför Öppet Hus. Det kan se ut lite såhär:

Egentligen tycker jag inte om katter, men när Lasse ser ut såhär är det svårt att låta bli att småle.

Jag älskar att vakna upp hos honom när han väcker mig och säger "vi måste åka nu" samtidigt som han räcker fram mina kläder. Jag drar på mig dom och lånar en stor, mjuk tröja att somna i under bilfärden hem. Jag älskar det. Att somna i bilen, i hans tröja som luktar sådär-som-han-gjorde-när-det-blev-vi.

Idag var minsann självaste Isabella Blondinbella Löwengrip på besök i vår lilla stad.

Jag bänkade mig långt fram, såklart.

Ibland behöver man andrum och en omstart för att hamna i balans igen, och det är precis vad den här bloggen är. En omstart. Efter att ha bloggat på ellerenellen i lite över två år tar det nu emot och den är inte längre vad jag vill att den ska vara. Därför är vi här, på lindbergellen.

Så hej och välkommen! Jag hoppas att ni kommer trivas lika bra här som på ellerenellen, för det kommer nog jag göra. Jag känner det redan nu, vilken lättnad att lämna det gamla och påbörja det nya. Jag kommer köra på samma spår som förut, det vill säga med kameran i handen, men den här gången kommer fokus hållas på sånt som är fint. Klänningar, drömmar och minnen, fotografier, kärlek och så vidare.

 

Som sagt, hoppas ni kommer trivas fint här! Om ni vill följa med bloglovin' klickar ni här (Klicka här för att följa bloggen med bloglovin') och sedan är det bara att vänta på uppdatering.

♥