Jag möter henne i kassakön i ICA. Hon hälsar och ler. Säger att "Jag tyckte väl att det var du! Men jag var inte helt säker först, vi är ju så långt hemifrån." och jag svarar att jag inte längre bor en trapp under henne. Jag har flyttat hem för vi har brutit upp. Så synd, säger hon. Sen lägger hon på det största leendet i världshistorien och säger att "Det är sånt som händer! Nästan hela tiden, faktiskt. Men vänta du bara, snart har du en ny!" Jag skrattar och säger att ja, det är väl så. Jag önskar henne en fortsatt trevlig dag och vi säger hejdå.

Och jag kan inte riktigt släppa det där mötet med henne. Första gången vi sågs skrek hon på mig, för att vår dörrmatta var så hemskt ful. Nu berättar hon om ljuset i tunneln och önskar mig lycka till. Jag anar att fasaden hon håller uppe inte är fullt ärlig, men för mig kvittar det. Det kvittar. Hon ber mig inte dra göra slut-historien och hon står inte och åmar sig över hur jobbigt det är att bli ensam. Hon bara nickar förstående, ler och säger att jag snart hittar någon ny.

Det är det lättaste mötet jag haft med någon sedan vi blev du och jag. Hon bara svalde det, lät det passera och försvinna iväg. Ältade inte. Bara log och nickade.

Och fan så skönt det var.