Jag möter henne i kassakön i ICA. Hon hälsar och ler. Säger att "Jag tyckte väl att det var du! Men jag var inte helt säker först, vi är ju så långt hemifrån." och jag svarar att jag inte längre bor en trapp under henne. Jag har flyttat hem för vi har brutit upp. Så synd, säger hon. Sen lägger hon på det största leendet i världshistorien och säger att "Det är sånt som händer! Nästan hela tiden, faktiskt. Men vänta du bara, snart har du en ny!" Jag skrattar och säger att ja, det är väl så. Jag önskar henne en fortsatt trevlig dag och vi säger hejdå.

Och jag kan inte riktigt släppa det där mötet med henne. Första gången vi sågs skrek hon på mig, för att vår dörrmatta var så hemskt ful. Nu berättar hon om ljuset i tunneln och önskar mig lycka till. Jag anar att fasaden hon håller uppe inte är fullt ärlig, men för mig kvittar det. Det kvittar. Hon ber mig inte dra göra slut-historien och hon står inte och åmar sig över hur jobbigt det är att bli ensam. Hon bara nickar förstående, ler och säger att jag snart hittar någon ny.

Det är det lättaste mötet jag haft med någon sedan vi blev du och jag. Hon bara svalde det, lät det passera och försvinna iväg. Ältade inte. Bara log och nickade.

Och fan så skönt det var.

Det är lustigt det där, hur man kan vara så uppbunden på rutiner att man blundar för verkligheten. Man fortsätter gå på vägen, men blickar aldrig ut mot småstigarna. För rutiner blev allt någonstans där månaderna bara flög förbi och jag alltid höll koll på datumet och lyssnade på Iris och Anything så högt det bara gick.

Men det är idioti att gå med ett tunnelseende och medvetet strunta i att förändra situationen. Det är idiotiskt. Och man går miste om så himla mycket bara för att man per automatik sätter ena foten framför den andra och bara går, går, och går utan att reflektera.

…

Så jag stannade.

…

Jag ville inte ta ett enda steg till med de där rutinerna. Och det skär i en när man inser hur verkligheten ser ut efter att ha blundat alldeles för länge. Men man kan inte leva i gamla mönster hur länge som helst. Det fungerar inte så. Det kan vara tryggt för stunden, men man går sönder gånger tusen om man stannar för länge. Man bryter ner sig själv i minsta beståndsdel och man kan inte längre laga sitt trasiga hjärta, för händerna är redan upptagna. De håller så hårt om tryggheten.