Fräknar!

Det är den femte november år tvåtusensju och jag har precis vaknat upp i hans säng för andra gången. Vi är femton år, han och jag. Vi morgonkramas och smyger sedan upp för att inte väcka huset. Äter frukost och får skjuts till skolan. Det är måndag och vi kommer tidigt. Innan åtta. Vi fnissar och pussas innan klasskompisarna kommer. Han slänger med sin blonda lugg och jag rättar till mina tighta Cheap Monday-jeans.

 

”Är ni tillsammans nu?”

”Ja”

”Va! När blev ni det?”

”Igår”

 

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på igår. När jag vaknade upp i världens varmaste famn hos pojken med smilgropar och fräknar. Han la den blonda luggen åt sidan och kramade mig så hårt, så hårt. Jag åkte hem och vi skrev att om folk frågar om vi är tillsammans nu, kan vi faktiskt säga att vi är det. ”Vill du det då?” frågar han. ”Ja, det vill jag” svarar jag.

 

De ville veta allt. In i minsta detalj. Vad som hände när vi bestämde att det skulle vara vi. Hur samtalet gick när den fjärde november blev vårt datum. Jag berättar och ler. Att jag sov där natten till söndagen, och att han på morgonen övertygade mig med sina varma kramar och fina kyssar om att kärlek faktiskt finns. Hela måndagen ställdes frågor som fick mjuka svar, för det kändes som min hjärna blivit kola av alla tankar om hur fin han är när han ler.

Och jag kan ju helt enkelt inte fokusera på något annat än dina vackra fräknar och hur mysigt det är när du flätar dina fingrar med mina.

Det har vart en påsklovsvecka som inte riktigt känts som ett lov. Jag har jobbat, Martin har jobbat och det är först idag vi har absolut ingenting att göra och då vi kan andas ut ordentligt. Klockan ringde vid nio och sedan hände detta:

Studenten kommer allt närmre, och nu är det bara drygt sex veckor kvar. På dessa sex veckor ska det hinnas med en hel del. Avslutande prov och uppgifter i diverse kurser för att få det betyg man strävar efter. Projektarbete hit, psykologiprov dit. Men egentligen är det inte rapporten till projektarbetet eller betyget i psykologi eller naturkunskap som byggt upp den ständiga oron under min hud. Det är framtiden.

Trots att gårdagen bjöd på festligheter med härligt häng, Med andra ord och en snabbvisit på krogen landade vi hemma innan klockan ett. Martin har vart hängig ett par dagar, och att dansa och umgås när man är halvsjuk är inte det roligaste - fråga mig, som nästan alltid lyckas pricka in kalasande under förkylningar. Så med en pizza cyklade vi hem och kramades istället. Lika fint!

Jag älskar våren.

Det märks att påsklovet det här året är förskjutet, för fy sjutton vad trött jag är! Efter idag känns det som en veckas konstant sömn inte skulle räcka för att få mig pigg igen. Hur som helst gick jag på påsklov efter att ha delat ut en enkät till kanske världens stökigaste klass och klippt och klistrat ihop klassens studentnedräkning. (Inte alls långt kvar nu, iih!)

När jag landade i soffan för några timmar sedan kände jag för första gången på evigheter värk i knäna. Efter att ha tänkt efter en stund kom jag på varför:

Även denna morgon vaknade jag av en öppen balkongdörr där morgonsolen strömmade in med sin värme. Våren är fantastisk. Idag bytte jag dock aprikosjeansen mot shorts och Mitt Gullbergs Kaj Paradis mot Kom Igen Lena. Lika fint!

När jag slog upp ögonen satt han i soffan och tittade på Vakna med The Voice och åt sin frukost. Balkongdörren stod öppen och hela lägenheten fylldes av morgonsolens värme och ljus. Fåglarna kvittrade och jag kunde inte låta bli att le.

Jag gick till skolan i aprikosjeans och med Mitt Gullbergs Kaj Paradis spelandes på alldeles för hög volym. (Men när lyckan sprider sig i kroppen, vad gör då det?) Vi planerade en klassresa till huvudstaden i maj och fotograferade till vår studentnedräkning. Fint väder + inställd naturkunskap = promenad in till stadsparken.

Jag sitter med almanackan framför mig och försöker lista ut vart de tre senaste månaderna tagit vägen. Överallt i den står det saker som "filosofiprov", "SvC-tal" och "naturinlämning", och jag antar att de tre senaste månaderna försvann mellan alla prov och skolarbeten. Tre månader. Får anstränga mig för att minnas.

Något jag minns och inte missar att läsa är "kolla lägenheten!", "tapetsera" och "IKEA". Under dessa tre blogg- och fotofria månader har jag gått och blivit sambo. Numera bor jag i en härlig etta med världens finaste. Trångt, mysigt och helt fantastiskt. Så mellan alla prov, inlämningar och muntliga tal har jag renoverat, tapetserat, monterat möbler och inrett vårt nya hem. Kanske är det inte så lustigt att saker som bloggen skjutits åt sidan för ett tag.

Men som jag längtat, tänkt och hoppats att jag en vacker dag ska få tillbaka orken och motivationen till att plocka upp kameran och vilja fotografera. Idag har det vart en vacker dag. Jag vaknade tidigt av att solen sken in genom fönstret och fåglarna kvittrade. Kände att det skulle bli en fin dag. Det blev som jag trodde, och nu är jag här.