Hej mina vänner!

För en vecka sedan avslutade jag min praktik på Nyheterna här i Oskarshamn. Under maj fick jag följa med duktiga reportrar/fotografer på spännande uppdrag och vara delaktig i deras arbete på redaktionen. Men som sagt, praktiken tog slut och jag fick säga hejdå till de som fått min framtidsbild att klarna lite. Dock slutar inte äventyret där. Jag blev nämligen tillfrågad att bli ny bloggare på tidningen, och nu kör vi igång där!

Så nu flyttar jag till blogg.ostran.se/ellenlindberg, och jag hoppas verkligen att ni följer med mig! Så spara den nya adressen i era bokmärken och i minnet, så ses vi där. Ni som följer mig via Bloglovin' behöver inte lägga till den nya adressen, utan jag kommer att flytta över er alla härifrån till den nya bloggen så fort som möjligt.

Nu säger jag hejdå till lindbergellen och välkomnar blogg.ostran.se/ellenlindberg med öppna armar. Jag har ett par riktigt härliga barnbilder på gång, och dessutom var det ju nyss studenten. Och om ni tittar en extra gång i papperstidningen (8/6, studentdagen) och på hemsidan hittar ni min krönika om lycka!

Vi ses på blogg.ostran.se/ellenlindberg allesammans!

Kan inte riktigt sätta fingret på om jag gillar känslan som kryper sig på när man bryter gamla vanor. När man trampar på gamla mönster och förändrar rutin efter rutin. Men jag bestämmer mig för att känslan ska vara positiv. Att det är bra att inte leva som då. För nu är det ett halvår sedan, exakt. Och mycket hinner hända på ett halvår. Jag har haft det lite såhär:

Jag möter henne i kassakön i ICA. Hon hälsar och ler. Säger att "Jag tyckte väl att det var du! Men jag var inte helt säker först, vi är ju så långt hemifrån." och jag svarar att jag inte längre bor en trapp under henne. Jag har flyttat hem för vi har brutit upp. Så synd, säger hon. Sen lägger hon på det största leendet i världshistorien och säger att "Det är sånt som händer! Nästan hela tiden, faktiskt. Men vänta du bara, snart har du en ny!" Jag skrattar och säger att ja, det är väl så. Jag önskar henne en fortsatt trevlig dag och vi säger hejdå.

Och jag kan inte riktigt släppa det där mötet med henne. Första gången vi sågs skrek hon på mig, för att vår dörrmatta var så hemskt ful. Nu berättar hon om ljuset i tunneln och önskar mig lycka till. Jag anar att fasaden hon håller uppe inte är fullt ärlig, men för mig kvittar det. Det kvittar. Hon ber mig inte dra göra slut-historien och hon står inte och åmar sig över hur jobbigt det är att bli ensam. Hon bara nickar förstående, ler och säger att jag snart hittar någon ny.

Det är det lättaste mötet jag haft med någon sedan vi blev du och jag. Hon bara svalde det, lät det passera och försvinna iväg. Ältade inte. Bara log och nickade.

Och fan så skönt det var.

Det är lustigt det där, hur man kan vara så uppbunden på rutiner att man blundar för verkligheten. Man fortsätter gå på vägen, men blickar aldrig ut mot småstigarna. För rutiner blev allt någonstans där månaderna bara flög förbi och jag alltid höll koll på datumet och lyssnade på Iris och Anything så högt det bara gick.

Men det är idioti att gå med ett tunnelseende och medvetet strunta i att förändra situationen. Det är idiotiskt. Och man går miste om så himla mycket bara för att man per automatik sätter ena foten framför den andra och bara går, går, och går utan att reflektera.

…

Så jag stannade.

…

Jag ville inte ta ett enda steg till med de där rutinerna. Och det skär i en när man inser hur verkligheten ser ut efter att ha blundat alldeles för länge. Men man kan inte leva i gamla mönster hur länge som helst. Det fungerar inte så. Det kan vara tryggt för stunden, men man går sönder gånger tusen om man stannar för länge. Man bryter ner sig själv i minsta beståndsdel och man kan inte längre laga sitt trasiga hjärta, för händerna är redan upptagna. De håller så hårt om tryggheten.

För en vecka sedan bytte jag ut min kära mobiltelefon mot en alldeles perfekt vit iPhone. Den har allt man kan önska sig, och mycket mer därtill. Förutom att jag numera kan ringa till folk (thank you jesus!) har den helt fantastiska appar att ladda ner. Instagram är en sådan. En fotoapp som jag numera använder dagligen. Såhär har lite utav den senaste veckan sett ut:

Tiden rinner ur mina händer och trots att jag stretar emot, sätter i hälarna och skriker nej, nej, nej! släpas jag genom våra sommarmånader. Det är dags att ta vara på tiden. Inte sova halva dagarna, tänka bort resten av tiden. Det är dags att börja leva.

Så här såg lite utav min Midsommar ut i alla fall:

Orden föll aldrig på plats, utan stannade djupt inne. Det var för mycket att tänka på, planera i detalj och längta till. Men nu är det över. De tre åren i gymnasiet har nått sitt slut och som jag längtat efter dessa dagar.

Många gånger när vi lagar mat förvånas jag över hur gott det faktiskt blir. Förut sträckte sin mina matlagningskunskaper ungefär till att koka nudlar, men idag lagar vi ordentliga måltider som inte bara mättar magen, utan även glädjer smaklökarna. Kycklingen igår var en sådan rätt som man bara ville ha mermermer av. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var roligt med matlagning - men när man får laga sådant man själv tycker om och är sugen på blir det en helt annan grej än att rulla köttbullar och laga linssoppa på hemkunskapen.
Men idag ägnar jag mig inte åt någon avancerad matlagning. Jag bakar istället. Platta kokostoppar med en botten doppad i mörk choklad. De skulle egentligen haft ljus choklad slingrad över sig också, men den råkade jag glömma i mikron. Ett stort chokladmoln vällde ur den. Doften var heller inget att hurra för. Så kokostopparna blir helt enkelt utan choklad på toppen, men lika goda för det. Perfekt till fredagsbesöket!

Jag gick till skolan med de nya skorna på fötterna och Martins fluga kring min skjortkrage. Fint att återse vänner. Fint att vara tillbaka på filosofilektionerna. Jag älskar dem. De sätter ord på allt det där jag tänkt men aldrig sagt, för de skulle ändå aldrig förstå. Kanske är det sådär som han sa en gång, att det oftast är de som funderar mycket över sin existens och som vars hjärnor kliar dem till vansinne som fastnar för filosofi och psykologi.

Med Kristian Anttila sjungandes i öronen promenerar jag till skolan. Innan jag somnade tänkte jag "Vad händer i morgon? Kanske gå på stan lite, eller bara ta det lugnt?" och jag blev mäktigt besviken när jag insåg att morgondagen (idag) inte skulle bli en ledig dag, utan en dag i skolan. Så jag drog på mig ett par jeans och närmsta linne, på med sjömanssjalen runt halsen och klockan som är bredare än min handled på högerarmen, och benen går per automatik mot klassrummet.

Fräknar!

Det är den femte november år tvåtusensju och jag har precis vaknat upp i hans säng för andra gången. Vi är femton år, han och jag. Vi morgonkramas och smyger sedan upp för att inte väcka huset. Äter frukost och får skjuts till skolan. Det är måndag och vi kommer tidigt. Innan åtta. Vi fnissar och pussas innan klasskompisarna kommer. Han slänger med sin blonda lugg och jag rättar till mina tighta Cheap Monday-jeans.

 

”Är ni tillsammans nu?”

”Ja”

”Va! När blev ni det?”

”Igår”

 

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på igår. När jag vaknade upp i världens varmaste famn hos pojken med smilgropar och fräknar. Han la den blonda luggen åt sidan och kramade mig så hårt, så hårt. Jag åkte hem och vi skrev att om folk frågar om vi är tillsammans nu, kan vi faktiskt säga att vi är det. ”Vill du det då?” frågar han. ”Ja, det vill jag” svarar jag.

 

De ville veta allt. In i minsta detalj. Vad som hände när vi bestämde att det skulle vara vi. Hur samtalet gick när den fjärde november blev vårt datum. Jag berättar och ler. Att jag sov där natten till söndagen, och att han på morgonen övertygade mig med sina varma kramar och fina kyssar om att kärlek faktiskt finns. Hela måndagen ställdes frågor som fick mjuka svar, för det kändes som min hjärna blivit kola av alla tankar om hur fin han är när han ler.

Och jag kan ju helt enkelt inte fokusera på något annat än dina vackra fräknar och hur mysigt det är när du flätar dina fingrar med mina.

Det har vart en påsklovsvecka som inte riktigt känts som ett lov. Jag har jobbat, Martin har jobbat och det är först idag vi har absolut ingenting att göra och då vi kan andas ut ordentligt. Klockan ringde vid nio och sedan hände detta:

Studenten kommer allt närmre, och nu är det bara drygt sex veckor kvar. På dessa sex veckor ska det hinnas med en hel del. Avslutande prov och uppgifter i diverse kurser för att få det betyg man strävar efter. Projektarbete hit, psykologiprov dit. Men egentligen är det inte rapporten till projektarbetet eller betyget i psykologi eller naturkunskap som byggt upp den ständiga oron under min hud. Det är framtiden.

Trots att gårdagen bjöd på festligheter med härligt häng, Med andra ord och en snabbvisit på krogen landade vi hemma innan klockan ett. Martin har vart hängig ett par dagar, och att dansa och umgås när man är halvsjuk är inte det roligaste - fråga mig, som nästan alltid lyckas pricka in kalasande under förkylningar. Så med en pizza cyklade vi hem och kramades istället. Lika fint!

Jag älskar våren.